Jag har verkligen seperationsångest. Jag är totalt värdelös på att avsluta disfunktionella relationer. Jag skäms över det. Speciellt den relationen jag har nu.

Jag och min partner, numera dåvarande partner, flyttade ihop snabbt. Vi var bara tillsammans ett halvår innan vi bestämde oss för att slå våra påsar samman. Under dessa 1 och ett halvt år vi var tillsammans var det kantrat med problem, vi bråkade mest hela tiden, vi lyssnade inte på varandra och framförallt respekterade vi inte varandra. Det spelade ingen roll hur många gånger vi hade de där "förtroliga"samtalen med varandra.Det blev bättre en vecka sen var det återigen samma visa. Vi började kalla varandra fula ord, han tog vårt gemensamma hemköpskort och skuldsatte oss med över 6000 kr, vi slogs en kväll, han sparkade in revbenet på mig. Vi pratade, det skulle bli bättre, det blev bättre sen kom svartsjukedramat in i bilden igen.

Nu, efter ett och ett halvt år har vi på riktigt bestämt oss för att gå isär, göra slut och aldrig mer se varandra.  Varför tog vi inte det här steget tidigare?

Vad är det egentligen som får två människor till att vilja vara tillsammans med varandra fastän de inte passar ihop?Efter alla bråka,slagsmål, problem så har vi ÄNDÅ VALT ATT FORTSÄTTA, hur fan är det möjligt? ska man behöva döda varandra för att inse att man inte är rätt för varandra? ska man inte vara med varandra för att man mår bra av varandra, tycker om varandra och känner tillit till sin partner?

jag läste en blogg idag som handlade om att lämna någon som har betytt allt för dig och för första gången i mitt liv kände jag mig inte ensam om att känna en negativ känsla. har tidigare trott att jag bara har överreagerat, har haft problem med att släppa taget osv men jag kom på en ny sanning som jag vill dela med mig om.

För att göra den långa historian kort. Då jag var yngre träffade jag en helt underbar kille, drömkillen som avgudade dig. Han älskade mig precis för den jag var, ställde alltid upp som en självklarhet, och jag har aldrig kunnat lita på någon annan som jag gjorde med honom. Han hade allt, vårt problem var att han var nöjd, det var inte jag då. Jag ville ha lite mer, ville prata lite mer, göra lite mer. Ändå kände jag att det här var killen jag ville dela mitt liv med, han skulle vara far till mina barn. Tillslut började jag få panik, klumpen i magen blev allt större och jag kunde inte stoppa den från att växa. Jag klarade inte mer, jag gav upp killen i mitt liv. Slängde iväg alla känslor för att få tid för mig själv, få komma bort från klumpen och alla känslor. Han var helt förstörd och sårad. Jag svek honom och oss. Det tog lång tid innan han kom på fötter igen. Vi var tillsammans i 4 år och har vart ifrån varandra i 2,5 år. Än idag älskar jag honom, funderar nästan varje dag hur mitt liv hade sett ut om jag aldrig hade gjort slut. Han har gått vidare med ett brustet hjärta, fått det att börja läka. Fastän det var det svåraste han har gått igenom kan jag nu ändå förstå att det var minst lika svårt för mig. Han har gått vidare men jag kommer alltid att ha honom med mig, med mina känslor, skuldkänslor och en tanke på hur det hade kunnat vara...