Jag har verkligen seperationsångest. Jag är totalt värdelös på att avsluta disfunktionella relationer. Jag skäms över det. Speciellt den relationen jag har nu.

Jag och min partner, numera dåvarande partner, flyttade ihop snabbt. Vi var bara tillsammans ett halvår innan vi bestämde oss för att slå våra påsar samman. Under dessa 1 och ett halvt år vi var tillsammans var det kantrat med problem, vi bråkade mest hela tiden, vi lyssnade inte på varandra och framförallt respekterade vi inte varandra. Det spelade ingen roll hur många gånger vi hade de där "förtroliga"samtalen med varandra.Det blev bättre en vecka sen var det återigen samma visa. Vi började kalla varandra fula ord, han tog vårt gemensamma hemköpskort och skuldsatte oss med över 6000 kr, vi slogs en kväll, han sparkade in revbenet på mig. Vi pratade, det skulle bli bättre, det blev bättre sen kom svartsjukedramat in i bilden igen.

Nu, efter ett och ett halvt år har vi på riktigt bestämt oss för att gå isär, göra slut och aldrig mer se varandra.  Varför tog vi inte det här steget tidigare?

Vad är det egentligen som får två människor till att vilja vara tillsammans med varandra fastän de inte passar ihop?Efter alla bråka,slagsmål, problem så har vi ÄNDÅ VALT ATT FORTSÄTTA, hur fan är det möjligt? ska man behöva döda varandra för att inse att man inte är rätt för varandra? ska man inte vara med varandra för att man mår bra av varandra, tycker om varandra och känner tillit till sin partner?